Vi ser det närma sig. Ödesdigert hotande, men fortfarande lite för långt bort för att tydligt förstå konsekvenserna när vi väl är där. Vi vet att det är en plats vi inte vill komma fram till. Men med full fart kör vi ändå på, trycker lite till på gasen. Farten känns så härlig, berusande, och vi sitter så skönt i vår egen lilla värld, tydligt avgränsade från det som händer där utanför. Och på radion berättas det lugnande berättelser. På något magiskt sätt, vi vet inte riktigt hur, så kommer tekniken att lösa alla våra problem. Om vi bara gasar lite till så kommer vi ha råd att bygga en förbifart förbi det stora hotet, så att vi kan fortsätta gasa rakt in i oändligheten. Det finns inga gränser. Allt kommer ordna sig.
Men det är något i berättelserna som skaver. Vi vet att det är något i dem som inte stämmer. Mitt i berusningen över farten så gnager en inre tanke om att det är dags att vakna upp, att nyktra till. Någonstans där inne vet vi att det inte går att fortsätta som vi gör. Inte bara för att hotet hägrar lite längre fram på vägen, utan kanske också för att själva resan, med en ständigt ökande fart på den spikraka vägen mot oändligheten, känns fel i sig. Allt kan inte alltid bli mer. Det finns gränser. Allt kommer inte ordna sig.
Vid sidan om synfältet i framrutan svischar andra möjligheter förbi. Små slingrande stigar in i skogen och ut på fälten. Vart de leder går inte att urskilja. Farten är för hög och stigarna är allt annat än spikraka och väl upptrampade. Visst lockar det att pröva stigarna, men det skrämmer också. Kanske är det bättre att bara fortsätta gasa och vänta på avfarten till den stora förbifarten, den som skall leda oss förbi det stora hotet. Vi slits mellan å ena sidan en längtan att pröva det nya, det hoppfulla, och å andra sidan bekvämligheten i den invanda farten, det trygga. Det är så lätt att bara fortsätta, så svårt att stanna till vid vägkanten och leta sig in i det okända.
En del väljer att pröva stigarna. Vi ser deras ryggtavlor försvinna bortom en krök. Vart är de på väg? Vad fick dem att våga stanna upp, att hoppa av? Några av stigarna ser lite mer upptrampade ut. Kanske är det möjligt att pröva en av dem, att följa i spåren av andra som valt en annan väg. Visst lockar det, och visst borde fler trampa upp nya stigar. Släppa på gasen, sakta in! Känna efter vad som verkligen lockar i livet.
Jonas Ringqvist
2026-01-27
Framtiden i våra händer 