Av Kåre Olsson
År 1972 kom boken The limits to Growth ut. Samma år skrev Erik Damman sin bok Fremtiden i våre hender. Budskapen var att planeten Jorden inte räckte till för mänsklighetens sätt att förbruka och fördela tillgängliga naturresurser. Hushållning och rättvis fördelning krävdes för att långsiktigt kunna tillgodose människors behov.
Nu har det gått drygt femtio sedan dessa insikter formulerades. Under den tiden har det funnits möjligheter att åstadkomma både god hushållning och rättvis fördelning i världens olika samhällen. Detta har dessvärre inte skett.
Tvärtom har förbrukningen av naturresurser ständigt stigit. Påhejad av strävan efter ständig ekonomisk tillväxt.
Gapet mellan dem som har tillgångar, långt utöver vad de kan nyttja, och dem som inte kan tillgodose sina grundläggande behov ökar.
Miljöförstöringen och tillbakaträngningen av naturgivna ekosystem och levande arter fortgår. Människan har sannolikt passerat några planetära gränser. Därmed är risken stor att planetens levande system inte kan fungera som hittills, vilket begränsar människors liv och samhällen, och att det inte går att backa tillbaka till det vi är anpassade för.
Under drygt femtio år har mänskligheten alltså, mot bättre vetande, försummat att anlägga ett långsiktigt perspektiv och ta ansvar för de efterkommandes levnadsvillkor. Egna intressen har gått före de gemensamma.
Vi kan nu se att konflikter tilltar mellan människor, både när det gäller stater emellan eller företag som slåss om förtjänster. Om utrymmet för människans aktiviteter börjar bli för litet blir allvarliga konflikter kanske än vanligare och värre.
Det globala systemet för tillverkning och distribution av varor och tjänster, som de flesta människor är ytterst beroende av, är oerhört ineffektivt när det gäller hushållningen med naturresurser. Det är dessutom mycket känsligt för störningar, vilket exempelvis blev tydligt under coronapandemin. Detta system kan inte bestå på lång sikt, och kommer att förändras i grunden,som en anpassning till de nya förutsättningar naturen ger människan.
Då sådant, som kunde skapat uthålliga levnadsvillkor för människor, försummats de senaste femtio åren finns anledning att fråga vad som går att göra idag. Sannolikt krävs en systematisk hushållning med naturresurser och en samhällelig inriktning på att tillgodose alla människors grundläggande behov.
Skall något sådant göras behövs ett grundläggande omtänkande. Så måste exempelvis förhoppningen om en grön industriell omställning överges. Det är inte möjligt att bibehålla inriktningen mot ständig ekonomisk tillväxt bara genom att byta ut de fossila bränslena mot eldrift. Vare sig tillgången till naturresurser eller den globala industriella strukturen räcker till för en sådan förändring. De som hävdar att den sortens omställning är möjlig har en stor bevisbörda.
Vad som däremot kunde göras är en reorganisering av människans samhällen. Den industriellt skapade ordningen, där de olika delarna har skilda roller i ett gigantiskt maskineri som ständigt skall fungera, bör överges. Den kan ersättas av en organisering utifrån vad som är möjligt på varje plats; alltså en utveckling baserad på de lokalt naturgivna möjligheterna. Samhällen som organiskt kan anpassas till skiftande naturgivna förutsättningar.
En sådan ordning skulle likna den som naturen själv tillämpar. Där är inte de olika delarnas existens och utformning beroende av deras roll i ett stort maskineri. Tvärtom blir helheten en konsekvens av de olika delarnas egenskaper och de relationer som utvecklas mellan olika aktörer och system.
Omställningsrörelsen och den kooperativa idétraditionen är exempel på tänkande i sådan riktning. När det globala industriella systemet inte längre fungerar kan förebilder hämtas därifrån.
Göran Palm skriver i Kärlekens dialektik, 1976:
När stormen fällt de höga
och till synes friska träden
reser sig gräset från marken på nytt
som om ingenting hänt.
Kåre Olsson
April 2025
Framtiden i våra händer 