Sollerön - där dåtid möter nutid

På vår väg från vandrarhemmet i Orsa till Sollerön väljer vi den västra vägen genom Våmhus och Bonäs. Här ligger byarna tätt och oskiftade. Husen har bevarat sin ursprungliga timmerhuskaraktär och Siljan skymtar genom vegetationen.

Efter ett uppehåll vid Gesundaberget, där vi klättrar upp en bit mot bergets topp   och får en imponerande vy över Siljan, är det dags att närma sig Sollerön. Vi ska besöka Staffan Bond, som för några år sedan drog sig tillbaka från posten som verksamhetschef för Hela Sverige ska leva, ett arbete som han hade haft i många år. 

Staffan har aldrig släppt taget om sitt intresse för Solleröns nutid och framtid även om han samtidigt varit djupt engagerad i nationella och globala frågor genom sitt arbete i Hela Sverige ska leva. Han är numera ordförande för Sollerö Sockenförening.

Efter vår ankomst deltar vi i barnbarnens badlekar i Siljan en stund, innan Staffan tar oss med till Mångbergs fäbod, strax söder om Gesundaberget.

Fäbodrörelsen i Sollerö socken

På min fråga om varför fäbodarna ligger på fastlandet och inte på ön svarar Staffan:

- Det fanns fäbodar på ön som numera är permanent bebodda byar. Men betet för ett växande antal kor, får och getter räckte ändå inte. Man utvecklade därför ett avancerat fäbodsystem med hem-, mellan- och långfäbodar på fastlandet. Byarna Ryssa och Gesunda är exempel på tidiga hemfäbodar som bestod av många gårdar. De mest avlägsna långfäbodarna låg fem mil från Siljan, västerut på utskogen. Där fanns bara några gårdar med byggnader som flera familjer samsades om. Innan en första bro byggdes fraktades djuren till  fastlandet i storbåtar, som byggdes på ön. Båtbyggartraditionen lever fortfarande kvar. Alla kyrkbåtar på Siljan är byggda här.

Vi kommer fram till fäbodgården, som består av ett antal hus med olika funktioner byggda runt ett tun, några rödmålade andra inte..

- Gårdarna i hemfäbodarna är en mindre kopia av de på ön, berättar Staffan Här finns förutom bostadshus lagård, stall, härbre och lador. Det odlades vall och spannmål och mjölken förädlades till smör, messmör och ostar.

- Här gick kor och får lösa för bete i skogen och flyttades så allt längre in i de djupa skogarna till mellan- och långfäbodarna. Till de mest avlägsna fäbodarna följde bara fäbodkullorna med för att sköta djuren. De kunde vara hemifrån mer än halva året från maj till oktober, när det var dags att ta hem dem till ön igen. Solleröborna, särskilt fäbodkullorna, var något av nomader, fortsätter Staffan.

Hur länge pågick fäbodlivet här i Mångberg? undrar vi.  

- Djurhållningen upphörde på 1950-talet. Mångberg har omvandlats till ett fritidsparadis med några bofasta. Ett aktivt fäbodlag har restaurerat en damm med en vattendriven såg och andra byggnader och sköter den samfällda marken till glädje för både solleröbor och besökare utifrån.  

Vi avslutar utflykten med ett kort besök på den kulturarvsklassade Södra Flenarnas fäbodvall med fyra gårdar.

- Den är den senaste ”levande fäboden” med djurhållning inom socknen, berättar Staffan.  Den var i drift till 1982. Här bedrivs inte längre några traditionella aktiviteter – utom en årlig fäbodgudstjänst.

De välbevarade husen ligger tysta och slutna inför omvärlden.

Senare på kvällen ber vi Staffan berätta lite mer om Sollerön.

- För 370 miljoner år träffade en meteorit området och bildade den så kallade Siljansringen. Sollerön ligger i utkanten av kratern och har begåvats med goda förutsättningar för bosättning och odling.

Runt år 1 000 hade Sollerön en storhetstid baserad på framställning av järn från myr- och sjömalm. Dalarnas största vikingagravfält finns i byarna Bengtsarvet och Utanmyra. Nya spännande projekt är på gång för att utforska lämningarna, bland annat en så kallad harg, en vikingatida kultplats.

- Om vi sedan går lite längre fram till bondesamhället -fortsätter Staffan -  då hade de flesta gårdarna jordbruk med djurhållning. Tre till fem kor, en häst, några får och höns, kanske getter var den vanliga besättningen.

Hur mycket av den typen av jordbruk finns kvar idag?

- Nästan inget alls. Vi har en stor och några mindre fårbesättningar och två besättningar med kor för köttproduktion. Glädjande är att det har startats några småjordbruk de senaste åren med kor, får, getter och höns. Hästar finns det gott om mest ridhästar, men även några travhästar och brukshästar som används för att frakta både folk och skogsprodukter. Hästarna bidrar i hög grad till att hålla vårt kulturlandskap öppet. Spannmål odlas i liten skala, mest för de egna djuren. Odling av frukt och grönsaker har varit vanligt och nu syns allt fler små växthus på gårdar och villatomter. En tre kilometer lång äppelträdsallé löper genom de centrala delarna av ön, Sveriges längsta påstår vi. Jordgubbar och hallon odlas i stor skala av ett företag.

- Av de cirka 1 700 personer som nu bor i den gamla socknen, (bestående av fastboende på Ön, i Ryssa och i Gesunda) hur stor del av dem jobbar inne i Mora? (pendlaravstånd 20 minuter) undrar vi.

- Jag har inga exakta siffror, men vi har en hel del lärare, läkare och annan vårdpersonal och anställda inom kommunen och hos olika industrier som pendlar in till Mora.

- Här i socknen, fortsätter Staffan, har vi också många småföretag inom vitt skilda verksamheter. Vår välsorterade Konsumbutik, som också är ett servicecenter, anställer många liksom våra två förskolor - en kommunal och en kooperativ, grundskolan åk 1-6 och ett äldreboende.

Konsumbutiken, äldreboendet, den ena förskolan och Sollerömacken är exempel på verksamheter som drivs av lokala föreningar och bolag. Kommunalhuset har för några år sedan tagits över av Sockenföreningen. Huset rustas nu för att bli en ännu mer aktiv plats för föreningar, företag och sammankomster av olika slag.   

Vi har hört att det finns cirka 60 ideella föreningar på ön. Kan det stämma?

- Jo, det gör det. Sollerö Sockenförening är relativt ny. Den bildades i samband med kampanjen Hela Sverige ska leva och är ett viktigt nav för Solleröns utveckling. En annan viktig förening är Sollerö IF som arrangerar cykelloppet ”Siljan runt” och har en omfattande ungdomsverksamhet. Rodd- och fotboll är exempel. En tredje mycket betydelsefull förening är Hembygdsföreningen som intar en kulturellt viktig position i bygden.

Goda grannar - kanske blivande kärngårdar?

Följande morgon stöter vi på Karin och Staffans granne, Jon Böhlmark, som förutom att ha ett tjugotal får vandrande i hagen hemmavid, också driver återbruksbutiken Klippen tillsammans med likasinnade.

- Prylarna är medlet men knappast målet, säger Jon.

- Vårt mål är att Klippen ska bli en mötesplats för alla som har blicken riktad mot den goda framtiden, fortsätter han.

Det låter spännande, men vi är på väg till Hembygdsgården för att dricka kaffe och träffa småbrukarna Lotta och Benke, så vi säger adjö till Jon för denna gång och önskar honom Lycka till.

Lotta och Benke väntar på Hembygdsgården. De har fått veta från Staffan att vi är på resa bland annat för att lyfta fram Anna Horns tankar om Kärngårdar, om skapandet av ett nätverk av självständiga gårdar med mottot varsamhet, öppenhet och framsynthet, som vill ta på sig rollen att vara fyrbåkar i en strävan efter en hållbarare, mindre resursslösande värld

De känner till Anna Horns tankar och ser positivt på dem. men vill först gärna berätta om sitt nuvarande liv.

Lotta börjar:

- Vi flyttade hit för ungefär tio år sedan och hade bestämt oss för att skaffa får. Det gjorde vi och nu har vi ungefär nittio får av hälsingetyp. Vi visste ingenting om fåravel och har fått lära oss allt genom att läsa hemsidor på nätet.

Finns det andra fårbönder på ön, som Ni kan be om råd vid behov?  

- Det finns en stor fårfarmare på ön med cirka 400 djur och några mindre i vår storlek. Vi kan hjälpa varandra om det fattas något som tex mjölkersättning, lusmedel och liknande eller vid sjukdom eller lamning.

Hur gör ni med köttet och skinnen? undrar vi.

- Köttet säljer vi via mun-till-mun-metoden och genom en liten annons i Solleröbladet. Vi kan också gå med i en rekoring, om vi behöver bli av med mer kött, skinn eller överskott av grönsaker säger Benke. Det finns också flera här på ön som kan tänka sig att ha en skördemarknad till hösten.

- Skinnen tar vi till Delsbo Berederi i Hälsingland. Det är så många skinn att ta reda på så vi har inte har tid att bereda dem själva.

Efter kaffet ger vi oss av längs kulturstigen, där vi bla. ser det stora gravfältet från Vikingatiden och platsen för det gamla St. Laurentius kapell.

Helt plötsligt kommer Lottas och Benkes fårflock rusande emot oss på andra sidan ett stängsel, en massiv grupp som rör sig framåt tätt tillsammans. De är lockigt långhåriga i olika nyanser av brunt och grått.

Hur ofta klipper ni dem? undrar vi.

- Klippning sker två gånger om året, berättat Lotta, och då kommer en fårklippare hit. Klövarna kan vi klara av själva.

Bereder ni all ull?

- Ingen ull förfars, fortsätter Lotta. Jag tovar och spinner garn, tovar med den sämre kvalitén på våren, efter fårens innevistelsen. Den otovade ullen används till att täcka i grönsaksland och i växthus.

- De äter rent på ett så här stort område på någon vecka säger Lotta och pekar ut över inhägnaden, där fåren står tätt i förhoppning om extra matransoner.  Och då gäller det att ha marker att ta till. Som tur är har vi hjälpsamma grannar som låter fåren beta på deras marker utan kostnad för oss, fortsätter hon. Vi odlar också vallväxter för vinterföda till djuren.

- Den största glädjeämnena med att ha får är att de är mycket tillgivna och lätta att ha att göra med, lägger Lotta till.  Man följer fåråret och får lov att leva i nuet.

 Vi vandrar vidare längs den backiga kulturstigen och kommer så småningom fram till Lottas och Benkes fjällkor, som ligger och dåsar i solgasset.

- De är vår tamboskap, våra husdjur, säger Lotta. Vi nänns varken äta köttet eller dricka mjölken. De är våra vänner och vi kommer inte att slakta dem.

Det har tyvärr blivit dags för oss att säga adjö  till  Lotta och Benke, men vi hoppas att få återvända till Sollerön för att lära oss mer om deras arbete och tillsammans med dem och andra småbrukare på ön, fördjupa oss i förverkligandet av Anna Horns kärngårdsvision,

Kanske kan det bli som Staffan Bond hoppas – att en flerkärnig kärngård ska kunna se dagens ljus på Sollerön och därmed bli en del av det nätverk som arbetar med att sprida kärngårdstanken vidare i vårt land.

För mer information kontakta Sollerö Sockenförening genom Staffan Bond e-mail: staffan.bond@telia.com eller hemsidan.

Besök sommaren 2021.
Text och bild Gunilla Winberg och Kurt Gustafsson.

Bild 1: Gunilla Winberg och Staffan Bond studerar fäbodskonst.

Bild 2: Lotta med fårflocken.

Bild 3: Fäbod i skogens famn.

Information om Hela Sverige ska leva Sollerö sockens hemsida