Tillväxtslaveriet

När alla har blivit slavar finns inte längre någon annan part att strida mot än sig själv.

Vi medverkar alla i en samhällsprocess, där ständig materiell ekonomisk tillväxt är påbjuden, i konkurrens med andra nationer och folk över hela jorden. En årlig välståndsökning anses nödvändig.

Som enskilda individer ålägger vi oss att delta, solidariskt och disciplinerat. Ökad produktions- och konsumtionstakt och en ständig strävan efter högre vinster, utdelningar och löner sporrar oss. Detta är att skapa s.k. välfärd utan att bekymra sig över vilka värden begreppet innehåller. Rakt och tydligt analyseras inte välfärdsbegreppet. Den ständiga tillväxten kopplas inte seriöst och helhjärtat till frågor som: Framsynthet, Hållbar Utveckling och Livets Mångfald i vid bemärkelse.

I det moderna samhället har vi blivit tillväxtens slavar. Snabb teknikutveckling och bekvämlighet lockar och förblindar. Vi låter oss bindas i ofrihet och medveten tankelättja. Vi accepterar att tillvarons s.k. mjuka värden får stå tillbaka för krass ekonomisk vinning och oroar oss inte över att våra rika sinnliga upplevelsemöjligheter beskärs. De kan kanske i ”bästa” fall inordnas i ett bärkraftigt ekonomiskt konsumtionsmönster.

Kravet på ökad levnadsstandard och överflödet på varor från omvärlden, får oss att göra ”fel” prioriteringar. Dessa prioriteringar gäller inte lärkornas sång, vårens blåsippor, violinsonater eller kärleksfulla mänskliga möten, upplevelser som kan störa ett rationellt välfärdsskapande samhälle.

Fattiga som rika är slaviskt bundna vid tillväxtens maskineri. Snabbare än tidigare lär vi oss, redan i skolåldern, att undertrycka det irrationella jagets frågor och förundran inför livet.

Detta är en lägesbeskrivning år 2016. Slaveriet har pågått länge nog! Strejkar ingen kommer det att bli mycket värre. Världens samtliga länder har siktet inställt på tillväxt och bekymrar sig inte i tillräcklig omfattning för de ökande klyftorna mellan fattiga och rika. Ska den begränsas till att vara enbart ekonomiskt och materiell, kommer en rik och mångfacetterad sinnenas välfärd att gå förlorad i en utarmad värld.

Hur ska vi gemensamt ta oss ur detta dilemma? Går det? Måste vi inte i så fall skapa en strategi för det självpåtagna slaveriets upplösning?

Hur forma en ny kultur, där alla livets rika värden möts i samklang och harmoni? Där inte ruiner utan lustgårdar skapas för kommande generationer?

Var och en av oss, på alla nivåer i samhället, måste engagera oss i tillväxtslaveriets svåra problematik och våra politiker ges mod att fatta obekväma, men nödvändiga beslut. Inte i morgon utan nu och framöver, om vi vill värna människans värdighet och en livgivande, grönskande jord.