Möten på svensk bygderesa

Ljungdalens Byalag, Bergs kommun

Rapport från Nordvästsvenska bygderesan sommaren 2017

  • Gunilla Lundhall berättar om dagsläget i Ljungdalen

Där bakom granskogen i norr omkring trehundra höjdmeter nedanför Flatruets storslagna fjällhed ligger samhället Ljungdalen. Om man kommer vägen från Funäsdalen förstås, annars längst uppe i Ljungans dalgång nedifrån Svenstavik och Åsarna österut.

Byalaget i Ljungdalen bildades 2001 och har genom åren arbetat med lokalt utvecklingsarbete där kommunikationer, skapa arbeten och företagande, samhällsservice, turistisk verksamhet och trivselaktiviteter finns på dagordningen.

För att få lite dagsaktuellt från bygden har vi stämt träff med Gunilla Lundhall på kaféet vid turistbyrån.

Gunilla är en av byalagets ideellt aktiva medlemmar och har efter ett yrkesliv som bibliotekarie i Stockholm återvänt för att stödja och berika en framtid för hemtrakten.

Ljungans övre dalgång med sin älv och sina sjöar ända upp mot fjällvärldens källflöden har, utöver natursjönheten också sin historiska berättelse. Här gick pilgrimsleden mot Trondheim och Nidarosdomen. Storsjö kapell, nedströms vid Storsjön, är en av byalaget vårdad klenod från den tiden, berättar Gunilla.

– Vi är ungefär ett hundratal bofasta i Ljungdalen i dag. Sommartid är det många fler boende i sina fritidshus uppåt i fjälldalarna. Det byggs ständigt nya hus för fritidsanvändning. Turisttrafiken och aktiviteterna runt den är ändå inte så intensiv här som på andra sidan Flatruet. Men fler försöker vi allt få att flytta hit och bli fastboende, berättar Gunilla.

En liten turistbyrå med kaféet, där vi nu sitter, har man satsat på. Den är också ombud för Systembolaget och i grannhuset med matbutiken, är man ombud för biblioteket i Svenstavik.

– Vi har också låg- och mellanstadieskolan kvar. Vi har 43 barn i skolåldern. Högstadieeleverna åker varje dag över Flatruet ner till Funäsdalen, en sträcka på drygt 3,5 mil. Vägen över fjällheden är ännu bara en grusad väg och som vi nu kämpar för att få asfalterad. Och för turismens skull vill vi även på Flatruets högsta område få till en mer organiserad rastplats med toalett- och informationsbyggnad.

Vi som nyss hade kommit den upplevelserika vägen förstod väl att byalagets önskan var välmotiverad.

– Beträffande skolan, berättar Gunilla, så vill gärna kommunen att någon tar över den. Den kostar för mycket och vad ska det bli av vårt badhus som nu börjar bli i ganska dåligt skick?

Ett hemslöjdshus med butik och ett vandrarhem finns också här i Ljungdalen.

Idrottsföreningar är också verksamma längs dalgången.

– Många som bor här är hantverkare av olika slag. Två jordbrukare finns ännu kvar. Den ena, med 24 mjölkkor kommer att sluta, medan den andra gamla odalmannen fortsätter att driva sitt lilla lantbruk på gammaldags vis. Hässjar sitt hö med hjälp av släkt och vänner och har flera sorters smådjur att sköta.

Här kanske det framdeles blir möjligheter för nya unga naturbrukare att fortsätta odla och låta djur beta markerna.

När vi hör oss för om detta med obebodda hus och obrukade marker i trakten så säger Gunilla:

– Vi har inga hus stående tomma men skulle behöva flera bostäder för dem som vill och som vi önskar, ska flytta hit. Vad vi behöver är flera nya småhus för oss äldre. Då kunde flera lämna sina för stora bostäder för unga nyinflyttare.

Ljungdalen är inget borttynande samhälle även om avstånden till större orter och kommunikationsleder utgör hinder. Fibernätet genom landskapet byggs ut nu och underlättar kontakter och handel. För större ärenden är det 10 till 15-milaresor till Svenstavik och Östersund som gäller eller över Flatruet till Funäsdalen.

För vår del ska vi under resten av dagen fara vidare mot Åretrakten. Vi tackar Gunilla för mötet och önskar byalaget bra fortsättning på ett livgivande arbete för bygden.

Text: Kurt Gustafsson