Besök i Marsliden

I Marsfjällets skugga

Vår nordvästsvenska bygderesa förra sommaren gick över fjällplatån på Vildmarksvägen förbi Stekenjokk, gruvorten som kom av sig. Vi skulle ner till Saxnäs på kvällen för två dagars spaning i ”Marsfjällets skugga”.

I Saxnäs, på södra sidan om Kultsjön, finns det stora vackert belägna hotellet och vandrarhemmet som fick bli vårt basläger. Dagen efter, på lördagen, hade vi inbokat ett möte med Jan Hammarsten i Marsliden på norra sidan av Kultsjön, där han bor.


Jan Hammarsten är en bygdens son, som man säger. Han representerar den här länsdelen som styrelseledamot i Hela Sverige ska levas Länsbygderåd för det vidsträckta Västerbottens län. Det kan bli tio-femton mil för styrelsens representanter att åka till möten flera gånger om året. Detta skrivet som jämförelse med länen runt Mälardalen där mötesvägarna sällan blir mer än tre till fyra mil.

I Marsliden finns ett sommarkafé. Jan väntar oss vid ett bord med ett fönster som har utsikt över Marssjön och lite av de betesängar som finns kvar av de åkrar som med odlarmöda röjts fram ur den steniga skogsmarken under några sekel. Kaffe och nygräddade våfflor blev inledningen till en intressant och lärorik exposé över Saxnäsbygdens liv i går och i dag, och Jans eget engagemang här genom flera årtionden. Alltid nära människor på spaning bortom hembygdens invanda marker.

Han drev under ett tiotal år vandrarhemmet i Saxnäs, innan den stora utbyggnaden. På Ricklundsgården, konstnärshemmet som numera är ett museum, har Jan varit guide. Paret Ricklund uppförde huset i Italieninspirerad stil på en höjd, granne med vandrarhemmet och med en enastående vacker vy över Kultsjön och Marsfjället i fonden.

Tolkat nybyggarnas liv

Här i Marsliden har Jan den fina uppgiften att berätta om författaren Bernhard Nordh; om nybyggarnas liv tolkat genom författarens inlevelse och verklighetsförankrade skildring i boken I Marsfjällets skugga

I Marsliden är bokens berättelse förankrad på ett påtagligt sätt. En rekonstruktion av det första lilla hus som nybyggaren Lars Pålsson och hans hustru lät uppföra här när de tog sig an det utmätta markområdet är i dag det så kallade Bernhard Nordh-museet.

Stugan är uppförd på de grundstenar som funnits kvar i marken och markerat platsen för den första bostaden.

När vi druckit vårt kaffe och ätit våra våfflor tar vi oss ner till museet; Pålssons stuga, med ett rum och en stor gråstensmurad eldstad med skorsten upp genom taket. Jan berättar livfullt om hur de här levde genom årstiderna, familjen med barn och de få djur man hade skaffat sig för den första uppodlingstiden. 

Ängsmarken nedanför huset, i sluttningen mot Marssjön, är de åkrar som odlades fram ur den stenbundna karga marken. De har genom åren hållits öppna av betande hästar. Längre bort ser man flera hus för de som i dag bor här och brukar marken i Marsliden. För övrigt, som Jan berättar, ättlingar till nybyggarfamiljen Pålsson.

Författaren Bernhard Nordh som kom hit upp från Mälardalen i slutet av trettiotalet, inspirerades av berättelserna han fick höra om nybyggarnas strävsamma liv här i området runt Marsliden och Kultsjön. Ett liv som förutom naturens karghet också bjöd på ett, inte alltid så lätt möte med samerna på deras renbetesområden. Därtill kom också vargarnas och björnarnas härjningar bland nybyggarfamiljerna, som efter hand kom hit och odlade fram sina små gårdar i dalen utmed Kultsjön.

Bernhard Nordh skrev under en tjugoårsperiod ett femtontal böcker med inspiration från fjällvärlden, nybyggarna och samernas liv och öden. Boken I Marsfjällets skugga nytrycktes i många omgångar under tre decennier efter 1940.

Många av de platser vi finner här i Saxnäsområdet klingar bekant om man tagit del av Nordhs författarskap. Jan Hammarsten har mycket att delge oss och att rekommendera för besök, särskilt Fatmomakke eller Faepmi; den Samiska kyrkstaden med kåtor och småhus för övernattning vid kyrkliga högtider, vigslar, dop och begravningar. Hit kom samer och nybyggare över fjällen och genom skogarna, långt bortifrån. Oftast gick man till fots eller på skidor och måste vara borta hemifrån i några dagar. Dragrenar och ackjor var väl också ett sätt att färdas vintertid. Jan som levt här större delen av sitt liv har mycket att berätta och har givit många turister en stor nyfikenhet på denna bygd i Marsfjällets skugga.

Stenig väg till utsikten

Innan vi skiljdes åt rekommenderade han oss en liten vandringstur upp på fjällsidan bakom byn till en plats med utsikt över hela Saksnäsbygden. En stenig vandring, uppåt, uppåt och där regndiset mötte oss och gjorde den fantastiska utsikten lite beslöjad i dimma, men värd de många försiktiga stegen i fjällbjörkarnas hägn.

Kurt Gustafsson

Foto Gunilla Winberg




.