Besök i Hovra

Norrlandsresan På väg söderut


Kommer norrifrån in i det ljusa Hälsingland med ortsnamn som Kårböle och Färila. Strax före Färila är vi framme vid dagens etappmål – den gamla skolan i Hovra som numera är vandrarhem. Vi ser med välbehag ut över den öppna dalen med stora sädesfält, vallodlingar och präktiga gårdar. Av det holländska par som numera driver vandrarhemmet får vi veta att det i den vackert rödmålade huvudbyggnaden med ett speciellt format yttertak en gång fanns lärarbostad, matsal och gymnastiksal. En angränsande byggnad innehöll två skolsalar. Båda byggnaderna ingår nu i vandrarhemmet.

Följande morgon träffar vi Christina Olmårs, Lars-Erik Ljungberg och Nils Nilsson från Byalaget. Vi sitter på uteserveringen vid skolan och börjar trevande föra ett samtal.

 Vi får veta att skolan lades ner redan 1965. I början drev Byalaget med sina cirka 50 medlemmar själva det nyinrättade vandrarhemmet, men sedan en tid tillbaka sköts det av andra.




Vi vill veta lite mer om skolbarnen. Vart tog de vägen sedan skolan lagts ner?

Grundskolebarnen åker skolbuss till Färila – en mil bort säger Christina som är pensionerad gymnasielärare i biologi och kemi – och i den mån det finns några gymnasister kvar i byn tar de sig till Ljusdal.

– Det är också där jag har undervisat, fortsätter hon.

– Jag tror att vi just nu bara har fyra skolbarn under tio år här, lägger Lars-Erik till.

Lars-Erik är nyligen pensionerad efter ett yrkesliv i Stockholm och bor numera halvårsvis i Hovra.

Hur går det?, undrar vi. Saknar du inte storstadens puls?

– Jag älskar att vara här!– säger Lars-Erik.

 – Att till exempel vandra längs Ljusnan, bada på Hovrahällarna och fiska harr. Men man får inte ta hem fler än fem åt gången. Det har fiskevårdsföreningen bestämt. Och på vintern gör Nils Nilsson här i ordning fina skidspår, som det är en glädje att ta sig fram på.

Nils har tidigare jobbat med skogsbruk, men är nu engagerad av kommunen för att på sommaren hålla vandringslederna i gott skick och på vintern skapa och underhålla skidspåren.

Hur många människor bor annars i byn?  undrar jag.

– Vi är cirka 200 personer som bor här mer eller mindre bofast, säger Nils. 

– De som är yrkesverksamma arbetar i Färila eller Ljusdal.  

– Det mesta av marken arrenderas av en storbonde utanför byn som odlar havre, korn och vallväxter här, säger Christina.

– Det gäller också min gård där borta, fortsätter hon och pekar med stolthet på en stor klunga vackra byggnader på andra sidan huvudvägen.

– Apropå vallodling så har vi en av Sveriges största mjölkgårdar här i närheten, strax utanför Färila. Med 900 mjölkkor, som förstås behöver mycket foder – berättar Nils  – i sommar har de installerat 17 mjölkrobotar. 

Var gör de av all mjölken? undrar jag. 

– Jag tror att den säljs till Kina för mjölkpulvertillverkning, säger Christina.




Christina byter sedan samtalsämne och fortsätter: 

– Vi är mycket engagerade i musik här i byn och man hade en egen spelmansstämma under 24 år i följd. Under den tiden byggdes en dansbana här uppe i backen, säger hon och pekar snett bakom oss. 

– Dansbanan fick andra pris för bästa träbyggnad år 2000. Det är vi stolta över. Vid den sista stämman hade vi över 400 deltagare. Vi har också fått överta Evangeliska Fosterlandsstiftelsens bönehus här bakom oss  tillägger hon.  

– Här har vi då och då musikevenemang, berättar Lars-Erik. 

– Salen kan ta upp till 70 personer.

Han hämtar nyckeln och tar oss med in i bönehuset, som i stället för en altartavla har en vacker textil vävnad i fonden. Lars-Erik visar oss sedan en gyllene trähäst som var priset byalaget fick för sina vackra dansbana.

Vi tackar för det givande samtalet och ger oss till slut iväg för att göra ett kort besök på det unika ”Tantmuseet” startat av konstnären Eva Björk, bördig från trakten, för 20 år sedan. I muséet kan man hitta allt vad en tant kan längta efter i form av spektakulära hattar, vardags- och finporslin, hushållsattiraljer av alla slag och mycket mer därtill.

Vi hinner tyvärr inte tränga in i den gamla handelsbodens skrymslen och vrår, men byter några ord med tre glada systrar på besök norrifrån.  

Och ger oss sedan av söderut mot Orsa Finnmark.

Text och foto 

Gunilla Winberg