Besök i Hallviken

Norrländska Bygderesan Nya mötesplatser

Vi reser ifrån Vilhelmina i Södra Lappland, passerar Dorotea och Hoting och kommer så småningom in i norra Jämtland via Strömsund. Snart är vi framme vid vårt nästa resmål, Hallviken, beläget 14 km söder om Strömsund, vid Europaväg 45. Landskapet öppnar sig med vida vyer över kornåkrar och vallodlingar i en vackert storslagen bygd som sluttar ner mot Russfjärden.

Vi ska träffa två personer från Hallvikens byalag, dess ordförande Kjell Holmgren, skogsentreprenör och ytterligare en person, som visar sig vara Jan-Gunnar Eliasson, före detta mjölkbonde och en av de mest seniora medlemmarna i byalaget.

De väntar på oss utanför den gamla skolan som byalaget numera äger och där det för närvarande bara bedrivs förskoleverksamhet. Resten av skolan är nedlagd och eleverna reser till Hammerdal eller till Strömsund, där det förutom grundskola också finns gymnasium. Vi bjuds in i skolan vars övervåning är centrum för byalagets aktiviteter, förutom ett rum som gjorts i ordning till musik- och biljard/bordtennisrum för byns ungdomar.

– Berätta lite om byn – ber vi. Jan-Gunnar som är född och uppvuxen där tar till orda:

Hallviken har varit bebyggd väldigt länge, ända sedan stenåldern faktiskt och byn omnämns i kyrkböcker från 1200- och 1300-talet. På 1770-talet inrättades det första gästgiveriet här, sedan man byggt en riktig väg till byn.

För att ta ett stort kliv framåt i tiden, kan jag nämna att då Inlandsbanan mellan Östersund och Ulriksfors (utanför Strömsund) byggdes 1907-1912, placerade man en järnvägsstation här i byn som sedan blomstrade på många sätt och hade sin storhetstid under krigsåren 1940 – 43. Då  byggde man också ett krigsflygfält här i trakten.

– Hur många människor bor här nu? – undrar vi.

På 1960-talet bodde det drygt 300 personer i byn och då fanns både affärer, skola och bageri. Sedan dess har befolkningen gradvis minskat till för närvarande 127 personer.

– Vad gör de människor som bor här nu?

Några är jordbrukare och odlar spannmål och vall. Tidigare odlade vi på myrmarker också, men det gör vi inte längre. Skörden blir för liten. Vi har också boskap i form av nötkreatur och fåravel och en mjölkbonde finns också kvar. Många andra egna företagare finns inom olika typer av hantverk – fortsätter Jan-Gunnar.

Tunnbrödsbagare, två män, har vi också i byn, lägger Kjell till. Dessutom finns en charkuteributik och flera skogsföretag. Slakteri finns på Öhn i Strömsund och speciellt för vilt i Hammerdal.

I stationshuset låg Konsum tills för några år sedan och vi hade också ett konditori – lägger han till.

Handla får vi göra i Hammerdal eller i Strömsund, fortsätter Kjell. De flesta av oss har någon familjemedlem som pendlar in till en av de två platserna och då passar de på att göra inköp till familjen.

– Hur ser åldersstrukturen ut i byn? – undrar jag.

Den är blandad. En del unga familjer har flyttat in och har sina barn på förskolan, som drivs som ett föräldrakooperativ.

– Vad är bäst med att bo här då?

Rymden och skönheten i landskapet, säger Jan-Gunnar som började med fem mjölkkor och hade 95, när han gick i pension.

Vi har också ganska många sociala kontakter med varandra, säger Kjell som svar på min fråga.

Nu på sommaren är det många musiker och sångare som kommer på besök liksom en hel del av dem som flyttat ut och inför älgjakten har varje jaktlag sin ”jakthippa”.

En annan positiv sak är att vi har en gemensam häradsallmänning som sköts av byamän och den är Europas nordligaste skogsskifte.

På den negativa sidan finns ett tiotal obebodda hus och intresset för att ställa upp ideellt i föreningar är begränsat, fortsätter Kjell, som genom mobilen blir påmind om en avbruten vedleverans.

Det är dags att säga farväl till våra nyvunna vänner som önskar oss välkomna tillbaka till Hallviken, när vi kommer förbi nästa gång.

På vägen ut genom byn passerar vi det gamla slitna gästgiveriet, numera säte för allsköns aktiviteter bland annat en secondhandbutik.

Text och foto: Gunilla Winberg

Charken är byns stora attraktion

hallvikens chark

Carina Eriksson och Ingvar Andersson bakom köttdisken i Hallviken

Vid en beskrivning av Hallviken är det svårt att gå förbi byns stora attraktion, som är Hallvikens Chark. Företaget startade för fem år sedan av vännerna charkuteristen Ingvar Andersson, inflyttad från Blekinge, och den lokale bonden Mikael Eriksson. På kort tid fick deras nystartade företag stor uppmärksamhet. Ryktet spreds snabbt om hög kvalitet och god service. Redan första året 2012 fick Ingvar och Mikael kommunens pris som Årets nybyggare. Butiken ordnade också flera år i följd julbord med underhållning och det engagerade flera i byn och folk kom och njöt av maten.

Stort stöd har Ingvar Andersson haft av sin vän Carina Eriksson som annars jobbar som lärare. Hon har stått för den nya designen i butiken, för hon har velat att intrycket ska bli så bra som möjligt. Ibland står hon även i kassan förutom att hon sköter deras gemensamma hem.

Nej, kvinnorna i byn måste ta jobb på andra ställen som i Strömsund och Hammerdal, och då blir det inom vård, omsorg och skola, säger Carina. Det finns ett dagis i byn, men annars är det enda sättet att få jobb att starta eget som Ingvar gjort, och det är ett stort steg. Nu sätter charken sin tydliga prägel på byn. Deras Facebook-sida överflödar av lovord. Storsäljaren är älgisterband och ölpinnar. I prislistan finns kumminfläsk, ren och björn. Sedan legotillverkar charken åt många älgjägare efter önskemål, när de lämnar in kött på hösten.

De har varit tillgängliga nästan dygnet runt, vilket gjort affären lätt åtkomlig för kunderna. Butiken ligger alldeles nära den stora genomfartsleden, och skylten med charkens namn finns där bilarna måste sakta ner efter 50-skyltarna, så den har fungerat som en effektiv reklampelare. Ingvar Andersson tror att succén kommit mest genom ryktet som spridit sig från mun till mun. Kanske är det besöken på marknaderna, som gjort dem mest kända. Precis före jul har det blivit en hel del. Det har varit marknader alltifrån Östersund upp till Gäddede och småställen som Norråker och Tåsjö.

– De är småställena som är roligast, inflikar Carina.

Det som inte är så roligt är däremot kommunens inställning till småföretagare som vi, säger både Ingvar och Carina. De känner sig motarbetade, när de ska sälja charklådor till företagare, som till exempel velat ge bort dem som julklapp. Det sätter kommunen stopp för med sina interna regler.

– Det är väldigt konstigt, för när jag varit i kontakt med Livsmedelsverket, är deras regler mycket bredare, och tre olika tjänstemän har enhälligt svarat att vi borde ha fått tillstånd.

Det visar sig att problemet kan vara vilken tillsynsgrad som ska gälla för ett litet företag som Hallvikens chark. För småföretag finns mildare regler om kommunen sköter tillsynen, och det gäller i de fall försäljningen bara sker inom den egna eller till angränsande kommuner, säger Håkan Bredin, Strömsunds kommun. Skulle charken vilja sälja över hela Sverige får Livsmedelsverket ta över tillsynen, men då skulle kostnaderna troligtvis öka markant. Men nu ska kommunen se över ärendet igen.

–  En lösning kan kanske vara att söka dispens för att sälja en viss del utanför närliggande kommuner, säger Håkan Bredin, som själv storhandlar lokalt från charken.

Text och foto: Gustaf Jillker