Läs mer om...

Dokument

Här hittar du arkiverade artiklar

Läs mer

Resor

Arkiverade resor till gårdar

Läs mer

Tidningen

Här hittar du gamla nummer

Läs mer

Modins fädbod

Vi kommer västerifrån, från Svärdsjö och Lumsheden i sydöstra Dalarna in i Gästrikland. Genom omväxlande skogs- och uppodlade marker, som står i sin fagraste blomning, färdas vi. Enligt expediten i Matvaruaffären i Lumsheden ska vi leta efter en skylt till ”levande fäbod” när vi kommit fram till Kungsgården. Vi hittar i stället så småningom en hemmasnickrad skylt, där det kort och lakoniskt står ”fäbod” och satsar på att vi är på rätt väg

Det är vi, visar det sig, när vi en stund senare kommer fram till ytterligare en skylt och ett stängsel. Inne på området möts vi av en mängd betande gråvita får. Här finns flera avgränsade fäbodar utan synlig verksamhet. Så småningom hör vi röster från en gårdsplan längre fram. En visar sig tillhöra Anna Karin Modin som är i färd med att boka in en dam som, berättar hon sedan, ska ge en kurs i naturlig växtfärgning senare i sommar. 

Lokala specialiteter 

dAnna Karin Modin och hennes man Gösta, som båda vuxit upp på lantgårdar i trakten har bedrivit fäbodverksamhet här i ett trettiotal år, med djur, vallodling, osttillverkning och servering av lokala specialiteter, som kolbullar, gjorda på korn och vetemjöl, serverade med fläsk och ärtgröt, se recept nedan.  Sedan ett antal år tillbaka har lärare från en näraliggande grundskola undervisning på fäboden i naturlära och traditionellt fäbodbruk, som innefattar vallning av betesdjur och kunskap om och tillverkning av mjölkprodukter. De driver också det lilla caféet vidare, som har öppet vissa tider på året. 

 Hemfäboa blev lokalt kunskapscentrum

Det här är vårt sätt att sprida information om tidigare generationers sätt att leva till dagens ungdomar, som ofta har vaga begrepp om vad fäbodverksamhet innebär, säger Anna Karin, där hon står på planen framför det rödmålade ”kokhuset” som gradvis moderniserats. 

– I den gamla höladan. fortsätter hon och pekar ut den, dit höet kördes upp på höskullen, har vi nu inrättat en möteslokal.  Anna-Karin öppnar den tunga porten för oss, där tidigare arbetshästar körde in med stora hölass sedan det torkats på hässjor i närheten. 

– Man måste påpeka för dagens ungdomar att höet var otroligt viktigt på den tiden, eftersom det inte fanns något importerat kraftfoder att ta till, tillägger Anna-Karin, sedan vi inspekterat den utrymda ladan.  Buffrade djuren Vi slår oss ner under ett magnifikt vårdträd och Anna-Karin berättar vidare om äldre tiders fäbodbruk. 

– Redan i slutet av maj, på Petronelladagen, gav man sig iväg med djuren. Man ”buffrade” dem till den mest näraliggande fäboden, kallad hemfäboa, där stannade man med djuren tills skogsbetet var mer eller mindre uppätet. Då gav man sig av till en längre bort liggande fäbod kallad långfäboa. Där blev man kvar tills Mickelsmäss i slutet av september. Därefter bar det av tillbaka till hemfäboa, där djuren fortsatte att beta fram till Allhelgonadagen 1 november, då det var dags för folk och fä att flytta tillbaka till gården. 

– En viktig sak att komma ihåg, fortsätter Anna-Karin, är att allt det här arbetet med djuren sköttes i huvudsak av kvinnor och barn. Männen var kvar på basgården för att sköta odlingarna där. Jag ska också nämna att några djur och kullor brukade stanna kvar på hemfäboa i stället för att flytta med de andra till långfäboa, för att tillverka och lägga upp ett vinterförråd av smör, ost och messmör. Det var jätteviktigt att vara självförsörjande med det mesta på den tiden.  Hon tystnar och ser ut över gårdsplanen, som ligger öde, eftersom barnen har sommarlov och fortsätter sedan: 

– Nu arbetar jag vidare med att sprida kunskap om fäbodlivet i vidare kretsar. Jag har till exempel skrivit om Anna Modin, som var husfru på vår gård under många år. Till nästa års Landsbygdsriksdag, som ska hållas i Gävleborg 16-18 maj, ska jag ha avslutat arbetet med en kokbok som jag håller på med, som innehåller recept på traditionella maträtter från våra trakter. Det glädjer jag mig åt. 

Anna-Karin reser sig och vill avslutningsvis bjuda oss på kaffe i den stuga som hon och maken nyligen byggt en bit bort. Vi går genom en hage där några arbetshästar av nordsvensk ras betar och nyfiket betraktar oss.   Framme i stugan som byggts i gammal allmogestil med väggfasta sängar med förhängen, fortsätter Anna-Karin att berätta om sitt nuvarande arbete, som går ut att stödja lokal matproduktion och motverka import från EU och andra länder. 

– Jag var med och startade Riksföreningen för Sveriges Fäbodbrukaresförening, men är inte med där längre. Det pågår en livlig diskussion inom föreningen om fäbodars framtid och hur man bäst ska integrera dem i en levande landsbygd. 

– Här på vår gamla fäbod skulle jag vilja komma igång igen med osttillverkning i liten skala, säger Anna-Karin lite drömmande.  När hon följer oss till grinden genom tät ormbunksvegetation, tänker jag att Anna-Karin är en god representant för lokalsamhällenas strävan efter att få vara små och till stor del självförsörjande, i en för övrigt starkt globaliserad värld. 

Text och foto: Gunilla Winberg