Läs mer om...

Dokument

Här hittar du arkiverade artiklar

Läs mer

Resor

Arkiverade resor till gårdar

Läs mer

Tidningen

Här hittar du gamla nummer

Läs mer

Mjölkkossor mitt i Lappland, Lönåsgården

Mjölkkossor mitt i Lappland, Lönåsgården

Byn Lönås ligger mitt i skogsbygden i Lappland, intill Skellefteälven. Där fick en piga år 1870 ett litet markområde på en ås i lön, och detta blev Lönås. Här brukade farfar Lönås-Kalle jorden som han sedan delade upp i lotter till sönerna Hjalmar, Hilding, Signar, Selfrid och Artur.

På 1940- och 1950-talet blomstrade jordbruket i Lönås; det fanns kossor, kalvar, getter, får, grisar, hästar och hönor i alla de fem ladugårdarna. I byn bodde 16 vuxna och 15 barn. Folkskolan låg 1 kilometer bort i byn Håptjärnliden och hade sju klasser.  

Lönås-Kalles fem pojkar fick bara 40 hektar per jordbruk. Då fick myrslåttern bli det tillskott  som gav hö till djuren under vintern, vilket innebar mycket arbete och svår terräng. Fodret  transporterades hem när myrmarken var frusen. På 1930-talet röjde byns män mark för nyodling som kallades ”myrodlingen”, långa tegar med diken emellan, och på nästan varje teg var en  hölada uppbyggd för att lagra vinterfodret. 

När ”myrodlingen” var slagen om sommaren fick kossor, kalvar, getter och killingar gå på bete  där. Hela odlingen var inhägnad av en jättelång skyhage, egentligen ett skydd att hålla de fritt  vandrande renarna borta från odlingarna. Men den fungerade som ett skydd även för utsläppta  kossor och får, eftersom de under sommaren fick beta fritt i skogs- och myrmarken. På kvällen  marscherade de hem med skällkon i spetsen, en utvald ledarkossa med en bjällerklocka runt halsen.  Barnen här levde som barnen i Bullerbyn med kusiner, fastrar och farbröder i grannhusen.  

I ladugårdarna trivdes djuren som gav mjölk, kött, ost och ägg, och djuren var de bästa lek- kamraterna. Men de gav även sommararbete åt oss barn när vi skulle räfsa hö, hänga upp det  i hässjor och packa in det i höladan. Vi fick också leda iväg de mindre djuren till bete på myrodlingen. Ibland plockade vi ”allmycke”, dagens rallarros, som extra mat åt djuren. Smaskigt  gott, tyckte getterna.

Industrin tog arbetskraften

Men åren gick och gruvindustrin behövde arbetskraft. Industrin betalades bättre än ett litet jordbruk,  och djuren i ladugårdarna försvann efterhand. Hjalmars kossor hördes råma för sista gången 1974.  Sedan dröjde det tio år innan det börjde vända och några grisar, får och kalvar på nytt flyttade in i  den tomma ladugården. Det var Hjalmars barnbarn som på fritiden sysslade med lite småbruk. 

Efterhand blev getter basen och getosten kom åter på kaffebordet, en populär delikatess  som blev mycket efterfrågad. Men vår hårda lagstiftning, där all mjölk måste vara pastöriserad, gjorde framställningen ack så svår att förverkliga. Eftersom lagar och regler satte stopp  för en storskalig getfarm kom mjölkossorna tillbaka in i Hjalmars utbyggda ladugård. År 1993  hämtade Norrmejerier den första mjölkleveransen från Lönåsgården. 

Största mjölkkorsgården 

Fem år senare gjorde Lars ett studiebesök med sin moster Gunnel på Kårtorps säteri, en stor  gård med mjölkkor i Götene.  Detta inspirationsbesök blev starten för Lapplands i dag största  gård med mjölkkor. Och sommaren 2000 tog man i drift en modern lösdriftsladugård med plats  för 60 mjölkkor och en mjölkgrop.  I gamla ladugården fanns kalvar, getter och får, vilka gav kött, ost och ull till gårdens behov.  Mjölkleveransen var då 45 ton per månad – plus mjölk till hushållet.  Efter ett par år utökades  stallytan. En modern robot införskaffades där kossorna själva kunde bestämma när det var  dags att mjölkas. I lösdriftsstallet kunde 100 mjölkkor trivas och samsas, med egen liggplats för varje kossa.  Nyfödda kalvar bor i dag hos sina mammor under råmjölksperioden.

När mamma Rosas råmjölk  är slut så har i dag de konstgjorda plastammorna med pulvermjölk ersatts av ”fadderkossor”  som tar hand om några små kalvar var och låter dem få dia/suga på riktiga spenar med komjölk  i två månader.  Bete och foder till 100 mjölkkor kräver stora markarealer, därför har all åkermark som odlades av farfar Lönås-Kalles söner tagits i bruk. Alla grannbyars mark, som legat i träda, har  odlats upp och ger nu foder till Lars och Annas kossor. Det räcker inte till: En stor volym foder  får köpas in. Det kostar mycket pengar och mycket transporter, och transporterna är inte så  miljövänliga för en bonde som vill vara ekologisk.  Nu vill Lars odla upp den igenväxta myrodlingen och intilliggande skogsmark av dålig kvalité.  Det blir en miljöförbättring med sammanhängande odlingsarealer och mer eget foder, vilket  minskar transporter av färdigt foder långt bortifrån.  Jordmånen är enligt experter inte den  bästa, men genom provodlingar har Lars nått ett fint skörderesultat tack vare att jordens egen  kapacitet förstärkts med gödsel från Lönåsgårdens 100 mjölkkor. 

Produktionen är helt ekologisk eftersom gården bara använder naturlig gödsel och inga bekämpningsmedel. Men lagmässigt är brukningsarealen för liten och foder köps utifrån. Lars gård  betraktas därför inte som ekologisk. I dag är mjölkvolymen 95 ton per månad. Norrmejerier,  som hämtar Lönåsgårdens mjölk, söker efter mer ekologisk mjölk. Ett investeringsstöd behövs,  men reglerna är lite dåligt anpassade till en stor mjölkgård mitt i Lappland med 6-7 månaders  vinter.  

Barnen tar vid

Framtidstron är stor och många kreativa idéer finns hos gårdens ägare Lars och Anna. Familjens  ungdomar är på väg in i gårdens produktion. Sonen Tom, 21 år, arbetar heltid på mjölkgården.  Gustav, 18 år, som går fordonslinjen i Arvidsjaur, helg- och sommarjobbar. Det gör också Victoria, 17 år, som läser ekonomi i Umeå. Zackarias, 16 år, börjar gymnasiestudier till hösten, valet  blir lantbruk, bygg eller el.  Gårdarna från 1930-talet står ännu kvar i byn och bebos av ättlingar till Lönås-Kalle. Tom, den  unge jordbruksarbetaren, är på gång att flytta in i ett av två tomma hus. Högst uppe på åsen  tronar Lars och Annas gula bostadshus ”Herrgårn”, på samma plats som där det allra första  huset stod i byn Lönås.

Gunnel Lundmark. Foto Emil Blomster  

Ungdomarna som är den nya generationen på Lönåsgården