Läs mer om...

Dokument

Här hittar du arkiverade artiklar

Läs mer

Resor

Arkiverade resor till gårdar

Läs mer

Tidningen

Här hittar du gamla nummer

Läs mer

Gällivare – Arvidsjaur – Vilhelmina

Efter en orolig natt var vi ändå uppe i tid och hastade mot stationen., vars ena perrong långsamt fylls av propert klädda människor, som väntar på tåget från Kiruna mot Luleå.  Det är fem minuter kvar tills Inlandsbanetåget (bestående av två sammankopplade rälsbussar) ska påbörja sin resa söderut.

Gällivare – Arvidsjaur – Vilhelmina (49 mil)


Vi får syn på de röda och vita vagnarna, men inte vid perrong utan stående på en annan spår. Vi ropar till några människor i närheten av rälsbussen att vi ska med och får besked att ta oss ner på rälsen, eftersom ett malmtåg blockerar den andra perrongen.

Med andan i halsen kommer vi fram och får hjälp upp med vårt ganska omfattande bagage. Vi är bara sex resenärer. En äldre samisk man är nyfiken på oss och undrar varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Själv ska han bara resa en bit för att laga ett hägn åt sina renar. Med sig som hantlangare har han två unga pojkar. När de just ska stiga av med sitt pick och pack, mitt ute i vildmarken, frågar Kurt på sörlänningars frågvisa sätt:.

– Hur många renar har du? Och får med ett knipslugt leende till svar: - Tillräckligt många! – En klar kulturkrock!  Nu är vi tre passagerare plus en värdinna och föraren som är på väg söderut genom ett Lappland präglat av myrmarker, fjällbjörk och blåbärsris. Det är fortfarande tidigt på säsongen. Vi passerar Polcirkeln, gör ett kort stopp och vandrar över den med vita stenar markerade linjen. Ett annat stopp görs vid Vajkijaur, (’jaur’ betyder ’sjö’ på samiska) en osannolikt vacker sjö som breder ut sin blå skönhet inför våra ännu något sömniga ögon. I bakgrunden skymtar fjäll av varierande höjd.  Vi passerar senare Porjus och Harsprånget – båda reglerade vattenfall i Stora Luleälven.

I Porjus finns bara den stora turbinhallen i tegel kvar. All annan bebyggelse som vittnat om att människor bott och verkat här är borta.  I den lilla byn Kåbdalis möttes de båda rallarlagen 1936, de som kom söder ifrån och de som kom norrifrån. Generaldirektör Granholm slog själv i sista spiken i rälsen och alla hurrade. Inlandsbanan var färdigbyggd.  Senare passerar vi Pite Älv, en av de fyra orörda älvarna. Magnifik i sin storslagenhet!  Vårt mål den här dagen är Arvidsjaur. Där vi inte lyckats ordna något möte. Inte heller något boende var inplanerat i förväg. Turistbyrån blir därför vår ”hem” för några timmar. Därifrån gör vi räder till bibliotek och matställen. Till slut hittar vi ett litet pensionat, som vintertid lever av skoterintresserade utländska turister. Arvidsjaur är för övrigt centrum för vinterprovning av många utländska bilmodeller.  På kvällen får vi tag i Johan Piribauer ,musiker och miljöpartist, en av fem – sex boende i Arvidsjaur, som är på väg tillbaka efter en spelning i Blekinge. Klockan tolv följande dag ska han spela nere vid järnvägsstationen för resenärer på Inlandsbanan som kommer norr och söderifrån och möts på stationen i Arvidsjaur.

Vi stämmer träff.  Efter en natt, då solen inte gick ner och det aldrig blev mörkt, bara en pärlemorskimrande skymning, besöker vi Lappstaden, som består av ett 80-tal samiska byggnader från 1700 –talet och framåt, där skogssamerna bott vid sina kyrkobesök sedan det blev påbjudet i lag att de skulle bevista ett visst antal gudstjänster per år.  Även om skogssamernas utbredning minskat drastiskt är Arvidsjaur fortfarande deras kärnområde, där man aktivt bedriver renskötsel i tre skogssamebyar.  Man räknar med att det finns ca 700 samer i Arvidsjaurs kommun, cirka 20.000 i hela Sverige, 40.000 i Norge, 12.000 i Finland och 8000 i Ryssland . Totalt 80.000 i hela Norden. 

Johan Piribauer visar sig vara en sympatisk ung man som skriver egna texter och melodier och framför dem själv till gitarr. Medan Johan gör i ordning sin utrustning berättar vi om vår rundresa i tillväxtslaveriets fotspår. Rälsbussarna rullar in från varsitt håll och Johan sjunger om Kåbdalisgubben - en lovsång till rallarna och deras hårda liv, om Guldrushen – om Sveaskogs och andra lycksökares framfart och slutligen om mötet mellan stads- och landsbygdsbor i den stora staden Stockholm.  Där blir vi tvungna att avbryta vårt lyssnande, ta farväl och stiga på tåget söderut, mot Vilhelmina. På resan passerar vi Sorsele och Storuman. Naturen blir mer omväxlande med typiskt fjällandskap.  I Vilhelmina hade vi rum bokade i Kyrkstan, som består av ståtliga stocktimrade 1700 - tals hus, byggda i samma syfte som i Arvidsjaur, men i det här fallet för nybyggarna som kom söder ifrån.  Inte heller i Vilhelmina hade vi lyckats få till stånd någon träff, men av en slump fick vi veta att Vänsterpartiet kallat till möte den kvällen på tematVilket slags samhälle vill vi ha? Vi gick dit, kom sent. Ett tjugotal personer hade samlats för att diskutera i huvudsak hälso- och sjukvårdsfrågor. I slutet av mötet fick vi presentera oss och våra tankar runt tillväxtproblematiken. Vi mottogs med stor uppskattning och det material vi hade med oss tog slut i ett nafs!