Läs mer om...

Dokument

Här hittar du arkiverade artiklar

Läs mer

Resor

Arkiverade resor till gårdar

Läs mer

Tidningen

Här hittar du gamla nummer

Läs mer

Framtiden i Våra Händer 30 år

Framtiden i Våra Händer har firat sitt 30-årsjubileum.

Vi var en liten grupp som träffades och gladdes åt vad vi upplevt under de trettio åren inom föreningen. Men vi kunde notera, att den framtid som vi ville ta i våra händer för trettio år sen inte har infunnit sig.

Det var en framtid med minskade klyftor mellan rika och fattiga. Trettio år senare har klyftorna vidgats.

Vi såg en framtid där jordens resurser behandlades mer varsamt och fördelades rättvist. I dag är förbrukningen, förödelsen och orättvisan värre än någonsin. I dag har vi anledning att fråga oss: håller framtiden på att glida oss ur händerna? Framtiden ur våra händer?

Men det är värre än så. Frågan ställs på allvar: har mänskligheten någon framtid eller kommer människogjord katastrof leda till ett sammanbrott för naturen och mänskligheten. Plötsligt har klimatförändringarna blivit ett ämne som fyller kvällstidningarnas löpsedlar och allt oftare behandlas i TV.

Allt fler ser hoten

År 2005 utkom boken Oväder av Mark Lynas. Han beskriver hur katastrofer drabbar och hotar mänskligheten. De olika klimatkatastroferna på grund av växthuseffekten beskrivs konkret; de har redan börjat. Regnen i England, smältande isar och tinande permafrost i Alaska, ögrupper som översvämmas, torka och sandstormar i norra Kina, Smältande jöklar i Peru och Centralafrika. Ökande orkaner i USA och Centralamerika. Mark Lynas har sett med egna ögon. Mycket mer har hänt som rapporterats i de dagliga nyhetssändningarna. Översvämningskatastrofer i Centaleuropa, i Arvika, i Småland för att inte tala om New Orleans. Tusentals människor har dött på grund av tropiska värmeböljor i Europa. I år har en annan rapport kommit ut på svenska: Till sista droppen av Jeremy Leggett. Legget är oljegeolog som har arbetat inom oljeindustrin, men bytt sida och varit vetenskaplig rådgivare åt Greenpeace under sju år. I dag arbetar han med förnybar energi. Han beskriver den kommande ”peak oil” det vill säga den dag när världens oljekällor inte längre kan tillfredsställa den ständigt stigande efterfrågan utan minskar. Man vet inte säkert, men det kan vara denna vinter om den blir kall i Europa och USA.

Vi lever i en värld där transporter

livsmedelsförsörjning och industri är beroende av olja. Oljan är smörjmedlet i världsekonomin. Brist på olja betyder ekonomisk kris. Den ekonomiska tillväxten upphör och förbyts i sin motsats, vilket leder till arbetslöshet, fattigdom och nöd. Och skulle man ersätta oljan med kol, så kommer växthuseffekten att förvärras och alldeles säkert leda till katastrof.

Det finns inga tillräckliga, miljövänliga, alternativa energikällor som kan ersätta oljan och upprätthålla ”hålligångtillväxten”. Och för övrigt med hålligångtillväxten följer en global uttömning av jordens andra resurser, mineraler, metaller men också förnybara resurser som inte räcker till. Att tro att kärnkraft och bioenergi skulle kunna försörja världen med energi på nuvarande nivå är orealistiskt, och skulle man försöka så blir resultatet ändå katastrof. Därtill kommer förgiftningen av vår värld genom ständigt nya utsläpp.

Västvärlden måste sluta med ekonomisk tillväxt och starta nedmonteringen av slöserisamhället; – Resten av världen måste söka andra modeller än Västerlandet; – Det globala energislöseriet måste upphöra: olja, kol, naturgas, kärnkraft måste snabbt avvecklas; – Energiförsörjningen måste grundas på ofarliga, förnybara energiformer med sin grund i solenergin; – Världen måste acceptera att leva på en mycket lägre energistandard med mindre transporter, och en energistandard med mer småskalig, energisnål, decentraliserad närproduktion; – Den globala urbaniseringsvågen måste brytas och ersättas med sin motsats, decentralisering; Det övergripande målet skall vara global utjäning mellan rika och fattiga.

Om detta inte accepteras kommer Framtiden att Glida ur Våra Händer.

Det kan redan vara för sent

Insikten att miljöhoten är katastrofala, men att världen ännu inte är redo att på ett radikalt sätt ta itu med dem, borde väcka allt fler. Nedanstående bild visar hur atmosfären har påverkats av koldioxidutsläpp sedan industrialismens genombrott, upp till nivåer som jorden inte erfarit på hundratusentals år.
Samtidigt har mänskligheten tillfört ytterligare växthusgaser som freoner och dikväveoxid och diverse kolväten. Den sammanlagda effekten hittills är en global temperaturhöjning på 0,8 grader. Den är dock ej jämnt fördelad utan större på norra halvklotet.
Det leder till att Grönlandsisen och världens alla glaciärer smälter vilket leder till att låglänt land kommer att översvämmas. Samtidigt tinar permafrosten i norra Amerika och Sibirien vilket leder till stora utsläpp av metangas som är en kraftig växthusgas, som spär på växthuseffekten. Risken är att den sammanlagda effekten leder till temperaturhöjningar som människan inte kan hejda hur hon än ändrar livsstil. Men redan med de prognoser som görs, om människans strävan efter ekonomisk tillväxt fortsätter så som fortfarande majoriteten av världens politiker och ekonomer tar för givet, är det uppenbart att världen går mot katastrof.
– Redan nu har antalet naturkatastrofer fyrdubblats sedan 1950; – Redan nu ökar antalet miljöflyktingar i Asien och Afrika; – Redan nu minskar fiskfångsterna i världshaven för varje år; – Redan nu återtar öknen konstbevattnad jordbruksmark sedan de underjordiska källorna uttömts; – Redan nu förloras mer jordbruksmark till vägar och bebyggelse än som nyodlas; – Redan nu övergår Kina från livsmedelsexportör till livsmedelsimportör; – Redan nu förbrukas mer av förnybara resurser än de som återbildas; – Redan nu blir världens reserver av vissa metaller allt knappare; – Redan år 1980 började världens årliga oljeförbrukning överskrida de årliga fynden av nya reserver.

Just nu måste vi ta Framtiden i Våra Händer, annars blir det för sent. Och Vi – i detta sammanhang – betyder hela mänskligheten, först och främst vi i den gamla Västvärlden: USA och Europa som har ställt till med eländet. Men resten av världen måste inse att Västvärlden inte är det efterföljansvärda exemplet utan det varnande exemplet. Världens folk måste bejaka och inrätta sig efter vissa grundläggande sanningar:

Vi har bara en jord, det finns ingen i reserv;

Ytterligare ett 30-årsjubileum

När Framtiden i Våra Händer firade sitt 30-årsjubileum kom jag att tänka på att jag personligen i år firade ett 30-årsjubileum. 1976 gav jag ut min första bok: En betraktelse på domedagsafton.
Det var den boken som betecknade brytningen med min tidigare tro på tillväxtsamhällets välsignelser och manifesterade min nya övertygelse om ett varsamhetens samhälle. Jag hade studerat Rachel Carsons Tyst vår, jag hade läst Georg Borgström, Gösta Ehrensvärd, Barry Commoner. Jag hade läst Amory B Lovlins om mjuk energi. Och jag hade läst Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser”, och jag hade blivit övertygad.

Jag var övertygad att mänskligheten var på väg mot katastrof. Det var många som hade dragit samma slutsats. Men majoriteten i det tekniska, ekonomiska och politiska etablissemanget blev både ledsna, arga och förolämpade av sådant tal. De kallade oss nytänkare för domedagsprofeter.

Jag satte mig häromdagen att läsa om min domedagsbok och konstaterade att de prognoser jag ställde då stämde. Risken för global kollaps var sann.
Visserligen insåg jag inte då växthuseffektens faror, det dröjde ytterligare 10 år innan jag började tala om den. Men det jag visste 1976 räckte mer än väl till för att varna för domedagen.

Ett kort citat ur bokens förord:

Många kommer att finna mina åsikter obekväma. Kanske kommer etablissemanget se till att jag ”hamnar ute i kylan”. Jag har bestämt mig för att ta den risken, ty frågan om ”domedagen” har för mig blivit så viktig, att jag skulle svika mitt samvete om jag vore tyst. Om man är ombord på ett stort fartyg och får klart för sig, att det är på väg att med full fart ränna upp på ett rev, bör man då undvika att påkalla befälets uppmärksamhet, om man misstänker att detta kan såra deras självkänsla?

I dag kan man konstatera att det var många fler som varnade för domedagen på 1970-talet än under de följande årtiondena. Nyliberalismen och framtidstrons sömnpiller och 90-talets ekonomiska kris gjorde människor oemottagliga för varningar. Förträngning och kortsynt nöjeskarusell dövade sinnena, ”man blandar inte blod i underhållningen, man skrämmer inte ängslig patient” sjöng Anders Fugelstad.

Det är med vemod jag ser tillbaka på de trettio åren.

Hur mycket lättare hade det inte varit att ta Framtiden i sina händer då. I dag känner jag en betydande osäkerhet. Kanske är det för sent, kanske har framtiden glidit oss ur händerna. Men det finns inget annat anständigt livsprogram än att anta: det är inte för sent, låt oss ta Framtiden i Våra Händer och försöka rädda världen undan domedagen. Men hur gör vi? Det skall jag inte försöka svara på.

Det bleve en ny uppsats. Det enda jag vill tillägga är att vi alla som vill att denna sköna planet, den enda i solsystemet som medger biologiskt liv, skall leva vidare. Vi skall samarbeta i en gemensam ansträngning att rädda världen. Uppgiften är att vända utvecklingen för vår egen skull, för våra barns och barnbarns skull, och för allt liv som finns på planeten.

Lars Norberg