Läs mer om...

Dokument

Här hittar du arkiverade artiklar

Läs mer

Resor

Arkiverade resor till gårdar

Läs mer

Tidningen

Här hittar du gamla nummer

Läs mer

Besök på Kättboåsen

Mitt mellan Mora och Malung utefter Europaväg E 45 står till höger en liten träskylt med orden Kättboåsen. Det är strax efter avtagsvägen till Vansbro vid kartans Johannisholm. Hur skulle vi annars ha hittat? Vi som färdas utan GPS, där andra redan tänkt åt oss.

Besök hos Yvonne Smedberg och Ove Lindgren på Kättboåsen

Vi kör in i skogen och uppåt på en liten grusväg och är snart framme vid röjda betesmarker och en liten grupp mest gråa små hus och några träd. Till höger, mitt i det dominerande gråa och gröna, en blå traktor och en knubbig brun häst.


Här är Yvonnes och Oves sommarhem och arbetsplats i världen. De  kommer ut ur grinden vid bostugan och möter oss. Ett spännande möte, så annorlunda, ute i en verklighet som inte hör till vardagen för oss. Vi är i skogens famn hos två människor som här lever, som de själva beskriver det, till sjuttiofem procent på de små inkomster gården ger.

Kättboåsen, en öppning i skogen, är på cirka åtta hektar stenbundna, kuperade beteshagar och åkrar med omgivande skogsmark. Gråa multnande stubbar vittnar om att fäboden, innan Yvonne energiskt tog sig an upprustningen, var igenvuxen och husen under förfall. Det lilla fina bostadshuset med tillbyggt beredningsrum för mjölken är flyttat till platsen från en annan fäbod för länge sedan. Utöver övriga hus har ett extra härbre byggts på senare år av den nu utflyttade sonen. Det kan bli en bra bostad nu för praktikanter som årligen kommer hit för att lära sig lite om fäbodlivet. I sommar kommer några, som förmedlats av Naturskyddsföreningen.

Ingen elektricitet finns på Kättboåsen men vedspis och gott om ved. 

– När höstmörkret och kylan smyger in i vrårna flyttar vi ner med djur och allt till Bolet, en mer komfortabel vinterfäbod på andra sidan riksvägen. Riksvägen är för övrigt ett bekymmer för oss då den alltid med sin trafik utgör en risk för kornas vandringar och alltid stör tystnaden.

Ett annat främmande modernt fenomen i fäbodidyllen är en telemast i skogskanten. Den har Yvonne kämpat emot med kraft.


Den lilla blå traktorn, också lite udda i miljön här uppe, används för laddning av batterier i första hand. Batteriströmmen används till olika apparaturer. En vattenpump som från brunnen fyller en cistern, drivs med bensin.

Den knubbiga bruna hästen känns fint miljöanpassad och är en trogen arbetskamrat för många sysslor med jord och skog i den steniga marken. Ove arbetar en del med röjning för nya hagar och åkrar, och då behövs hästkrafter.

Förutom vinterfoder för djuren, odlas på de små åkerlyckorna lite rotfrukter och grönsaker för husbehov. En intressant gröda på gång är tuvråg, svedjeråg eller finnråg. Av namnen att döma, leder spåren till nybyggarnas marker långt bort i tiden. Den gamla rågsorten bildar tuvor med många höga strån och ax från varje sått frö. Här på Kättboåsen kommer odlingen att bidra till att viktigt genmaterial får fortleva, vilket också kan sägas om fäbodens fjällkor.

Fyra mjölkande kor finns här nu. Mjölken kärnas till smör men bereds också till ost. Korna måste numera tas in om nätterna för att skyddas mot varg och björnangrepp.

Två grisar, ganska många höns och några kaniner, är andra djur som lever här, och som naturligtvis på sedvanligt sätt berikar mångfalden av liv men också självförsörjningsgraden. En liten katt finns förmodligen också någonstans. Ove och Yvonne slaktar själva och tar på traditionellt  gammalt vis vara på allt som ger bärgning för kommande dagar. Hushållning med vad naturen kan frambringa är förstås ett levande begrepp hos  Yvonne och Ove. Skogens bär och svamp är andra självbärgningens årligt återkommande produkter att varsamt tillvarata.

Det är en rik upplevelse  att sitta i fäbodstugan och få ta del av Yvonnes och Oves skildring av livet här på fäboden. De bygger vidare på ett flera hundra år gammalt sätt att bruka naturen. Det är en livsstil och ett försörjningssätt bortom den så kallade moderna strömlinjeformade, teknikpräglade samhällskulturen. Den är han ändå naturligtvis starkt bunden till för att kunna existera. Att bedriva fäbodbruk i dag är en möjlighet att leva och som bevisar att denna  skonsammare form av resursutnyttjande också är möjlig.

Med tanke på att det i dag, på de fäbodar som är i bruk, finns unga människor som vill komma för att lära, så kanske kulturen kan föras vidare. Det finns många övergivna fäbodar som väntar på nya brukare. Men på många håll är det  bråttom. Naturen återtar snabbt kommandot och förvandlar ängarna och tunen till skog och husen till förfallande ruiner.

Allmänhetens, men också statens intresse för fäbodbruket har långsamt ökat, inte minst ur turistisk synvinkel. Kanske kommer en ny tid, en  renässans.

– På Kättboåsen har vi varje sommar några, ”fäboddagar” med kaffeservering, fäbodbakat, rundvandringar, och lite historik om fäbodbruk, säger  Yvonne.

Historiken om Kättboåsen och familjen Smedbergs liv finns fint beskrivet i en bok som skrevs för snart sju år sedan. Men mycket har hänt sedan dess.

I Dalarna finns fortfarande ett åttiotal fäbodar i bruk av ursprungligen omkring tvåhundrafemtio. Det betyder inte att alla övriga är i förfall eller helt borta. Många används och vårdas som sommarställen.

Vår nyfikenhet på denna form av naturbrukande har stärkts, mycket beroende på att vi  som lever i södra Sverige inte har den kulturen inpå knutarna. När vi på återvägen mot Mora ser små grusvägar leda in i skogsområdena och på  kartan märker att de slutar med några små svarta prickar kan vi fantisera om att där finns fäbodar.

Vi frågar oss: Är inte dessa små röjningar i  skogen med betande djur på markerna en framtida resurs med stora värden för mångfald, hållbarhet och människans välfärd?

Text: Kurt Gustafsson
Foto: Gunilla Winberg


Kontakt: Yvonne Smedberg, Kättboåsen 205, 792 92 Mora





































Sociala Medier