Läs mer om...

Dokument

Här hittar du arkiverade artiklar

Läs mer

Resor

Arkiverade resor till gårdar

Läs mer

Tidningen

Här hittar du gamla nummer

Läs mer

Besök hos Goth Bertil Johansson i Prästbodarna

Det står Prästbodarna på en liten gul skylt vid avtagsvägen, som bär uppåt berget, strax före det gamla järnbruket Dådran. Vi svänger av och fortsätter uppåt, längs den smala grusvägen. Gles lövskog blandas med gran. I bakgrunden blånande berg.

Besök hos Goth Bertil Johansson på ett av fäbodbruken i Prästbodarna i Dalarna.


Vi anländer så småningom till ett öppet område här och var inhägnat med utspridda låga, omålade hus. På jakt efter Goth Bertil Johansson, som vi stämt träff med, möts vi först av ljudet från en skälla och väntar oss att få se en ko dyka upp men det är en häst, ett gotlandsruss, som nyfi ket och ganska tamt kommer fram bakom en husknut. Lite senare kommer också Goth Bertil emot oss, en ännu ung man, som valt att leva fäbodliv sedan många år tillbaka.

Goth Bertil berättar att Prästbodarna ursprungligen var Rättviksprästernas fäbodställe, grundat redan före 1500-talet. Hit har sedan dess många generationer buffrat (drivit) sina djur för sommarbete. Goth Bertil själv brukade tills helt nyligen vandra med sina kor de cirka tre milen från vintervistet i hembyn Blecket till Prästbodarna varje vår och höst, men har för närvarande tvingats upphöra med det på grund av björnarnas närgångenhet.


Det är just detta faktum som gör Goth Bertil upprörd. Länsstyrelsens rovdjursansvarige har åter igen försummat att komma dit för att på platsen bekräfta en halvmeter djup grop 10 meter från ladugårdsväggen efter den björn, som var alldeles nära fäboden ett par dagar tidigare.

– Det räcker inte med spår för att få tillstånd att jaga björn i form av skyddsjakt.

Prästbodarna består av ett vidsträckt område, en så kallad långfäbod på 400 meter över havet med ett åttiotal trähus, som på sin tid hade många olika funktioner, som bostadshus, ladugårdar, hölador och visthusbodar och för att tillvarata mjölken och de tillverkade mjölprodukterna.

Sedan mer än trettio år brukar Goth Bertil ett av fäbodbruken varje sommar. Här har han handmjölkat sina getter varje dag, koladugården har dock moderniserats med rörmjölkning och han gör ostar och kokar messmör av vasslan.

Övriga hus används huvudsakligen till sommarboende avfäbodättlingarna.

– När jag först kom hit var nästan hela området mellan de olika husen igenvuxet med barr- och lövträd, så det första vi fick göra var att röja, berättar Goth Bertil.

Han visar oss en stor stenbumling, som ligger på tunet mitt emellan husen. Det är kokstenen, som skyddar den öppna elden från vind. Den utgör fäbodgårdens hjärta. Här lagades all mat och här kokas vasslan fortfarande över öppen eld. Här blir ostarna och gubbosten till.

Här skapade Goth Bertil också med stor energi ett kunskapscentrum om fäbodlivet som innebar kurser i praktiskt fäbodbruk och försäljning av mejeriprodukter. Goth Bertil tog varje sommar emot skolklasser och andra grupper. Praktikanter stod i kö för att få delta i gårdens sysslor. Men så för tio år sedan började björn och varg närma sig boskapen, de rödkulliga korna, fjällkorna och de värmländska skogsfåren, som betade fritt i skogen.

– Tamboskapen liksom människorna blev nervösa och rädda och folk slutade att komma dit.

På vår fråga varför rovdjur börjat närma sig bebodda trakter, menar Goth Bertil att den tradition som folket på fäbodarna tidigare haft, att tillsammans gå ut och föra oväsen för att jaga iväg björn och varg och ibland lodjur och därmed skapa en fredad zon runt fäbodarna, har brutits genom att allt färre numera bedriver fäbodbruk och släpper sina djur på sommarbete i skogarna runt Prästbodarna. Inte heller förekommer det längre i någon större utsträckning att man går skall/drevgångskedja och på så sätt får ett aktivt bortjagande. Däremot händer det att mindre seriösa besökare från tätorter och andra lägger ut mat till björnarna, som därför vänjer sig alltmer vid att vistas i människans närhet.

Man uppskattar att det totalt finns cirka 3000 björnar i Sverige. Hur många av dem som finns i Dalarna vet Goth Bertil inte, men det är i alla fall långt över 200 enligt fjolårets DNA-insamling. 25 björnar får skjutas där varje år, men de som söker och har licens jagar inte alltid i de marker, som är björnrikast eller som har närgångna björnar som därigenom ger problem.

På vår fråga om vilka som är de största problemen för honom, svarar han omedelbart att det är björnarnas närgångna besök och ibland regelrätta attacker mot boskapen. Framför allt mot korna. Vargen är också ovälkommen, men den har mest kommit på sporadiska besök och då tagit getter och renar. På grannfäboden Nyberget fem kilometer bort har den dock gett sig på nötkreaturen av lantras. De ger sig mest på får och det finns inte så många av dem just nu i Prästbodarna.

– År 1835 fanns här 17 hästar, 141 mjölkkor och 400 getter och får som betade i skogen. Då var det förstås liv och rörelse i alla stugor, säger Goth Bertil längtansfullt.

Han har studerat fäbodbrukarnas historia och är aktiv inom Värmlands säterbrukarförening. Goth Bertil har också suttit i kommunstyrelsen i Rättvik för Miljöpartiet 1983-85 och ett par år på 1990-talet.

Man räknar med att det finns ett par hundra aktiva grymtoxar med skogsbete i fäbodskogar i Sverige. Ett åttiotal av dem finns i Dalarna.

Detta och mycket annat berättar Goth Bertil för oss inne i sin föreläsningsstuga, medan ett kallt vårregn silar ner över de gamla husen och gotlandsrussen med det skönklingande namnet Andromeda förgäves försöker ta sig in till oss.

Stärkta med kaffe och hemlagad ostkaka, beger vi oss sedan iväg till en av de andra fäbodgårdarna, där Goth Bertil håller sina senast tillskott av djur: två jakar eller grymtoxar, ursprungligen från bergstrakterna i Centralasien. De är småvuxna jämförda med svenska kor och fortfarande ganska reserverade. Den helsvarta tjuren slinker snabbt in i ladugårdens mörker, när vi försöker fotografera den. Jakkon är mindre, rödfläckig och påminner mest om en stor kalv. Jakar ger god mjölk, som ofta är betydligt fetare än mjölken från rödkullekor och fjällkor.

Det börjar bli sent och dags för oss att ta oss ner till Dådran och vidare tillbaka till Rättvik, men innan vi ger oss av ber vi Goth Bertil att låta oss höra hur han brukar kalla på sina djur.

Effekten är slående. Kraften i rösten oväntad. Som om han hade en dold förstärkare någonstans. Liljaaa! Rosaaa! Stjärnaaa och Pärlaaa!! ropar han med tordönstämma.  Sedan drar han en ramsa på älvdalsmål, som är till för kalvarna. Han skrattar och säger:

– Djuren lär sig faktiskt att känna igen sina namn, och det är viktigt för att kunna hålla samman flocken.

Vi tar farväl och önskar Goth Bertil en god sommar utan påhälsning av björn eller varg.

På återvägen kör vi genom det gamla brukssamhället Dådran med synliga rester av järnbruket bland annat av den vattenkvarn vars hjul drev hammaren.

Vi passerar senare genom oskiftade byar, där de vackra rödmålade gårdarna fortfarande ligger tätt samman enligt gammal sed. Kanske var det en förutsättning för den samhörighet som gjorde dalkarlarna mer uppstudsiga mot överheten än folk i allmänhet i vårt land?

Text: Gunilla Winberg
Foto: Victoria Törnqvist


Kontakt: Goth Bertil Johansson, Dysbergsvägen 159, 796 91 Älvdalen